Vi katter tycker ofta att handlingen på husses lajv är förlagd till historisk tid och speglar kampen mellan det goda och det onda. Inte sällan med en hjältefigur i centrum. Husse vill inte spela hjälte han är ingen sådan. Han har tyckt om att vara refektarius LAURENTIUS en munk i kloster som pysslar med mat han och arbetar i refektoriet.

Refektoriet matsal från latinet refectio rekreation förfriskning alltså helt enkelt matsalen i ett kloster.

 

 Lajvminne från Glimminge by ett Kastaria lajv

EN KVÄLL PÅ ETT LAJV MED MUNKEN REFEKTARIUS LAURENTIUS

HUSSE BERÄTTAR

 

 Rollspelet kan bli tufft ibland, inte så att man slår varandra i skallen och vrålar fula saker. Som munk i ett medeltidslajv kan vad som helst hända. Det tysta och det andliga i munkrollen Laurentius grävde fram ett och annat ur själen som faktiskt gjorde mig darrig. Den här kvällen som beskrivs så var jag tacksam över att ha läst en hel del om medeltida klosterliv som gav mig styrka och en väg att gå.

 Natten var nyss kommen och månen försökte lysa genom de moln som jagade på himlen. Jag ordnade för natten i skenet av tillfälligt månljus. Några unga kvinnor kom rusande i mörkret till mitt tält. Fader, hjälp oss! Vår vän har fått en ond demon i sig borta vid Drottnings kröningsplats.

Jo tack, där kunde ett och annat hända, det hade jag märkt under veckan. När mörkret faller vaknar oknytt. Mörkrets krafter ger sig ut på jakt efter de svaga som lever i skuggan när natten kommer. En själsligt osund plats var Drottningens kröningsplats speciellt på natten när det onda ruvade vid varenda gran.

Fader, sa det yngsta kvinnan, jag tror vi förlorar vår vän till det onda. Hjälp oss, snyftade hon. Jag försökte förklara att i byn fanns utbildade präster som kunde allt om demoner och det onda. Egentligen var jag bara en enkel munk och arbetade som refektarius i ett klosterkök där jag ordnade med förtäring till mina klosterbröder, försökte jag förklara. Kvinnan såg på mig, tog min hand och grät. Hjälp oss, tiden är knapp, hulkade hon.

Jag kände att jag måste följa med och spela ett spel som jag inte visste hur det skulle spelas. Det var mycket folk samlade vid Drottningens kröningsplats eftersom kvinnans vrål hade hörts lång väg. Jag blev förfärad, vad skulle jag göra. Kvinnan som var besatt av demonen vrålade i en glänta i skogen och hon var omöjlig att hålla. Hon talade osammanhängande, en synnerligen väl utförd rollprestation. Jag fick gåshud. Med några raska steg klev jag in i handlingen och började sjunga något som skulle kunna föreställa en medeltida hymn. Var jag alla ord ifrån kan jag inte begripa. Tur att jag tittat på medeltida klosterhymner, suckade jag tyst för mig själv.  Modet kom till mig, jag kände att jag hittat en dörr som var lite öppen. Jag fortsatte med några i all hast påhittade hymner och bad böner om ljus som ska fördriva ondska. Kvinnan lugnade sig, men var fortfarande otäck att se och höra. Jag bara häpnade. Vilket rollspel, tänkte jag igen. Då fick jag en ljus idé. I den i Kastariska religionen där jag var munk förekom en välsignelse, den borde jag kanske kunna använda. Det var bara det att jag inte hade lärt mig den särskilt bra. Jag vände mig om till människohopen i dunklet bland granarna. Låt oss läsa välsignelsen så den onda demonen lämnar kvinnan, sa jag. Trevande började välsignelsen komma över läpparna hos de närvarande. Starkt som ett brus när havet möter stranden. Kvinnan sjönk ihop, jag tog henne i mina armar, läste en bön för att försegla ljuset och det goda. Ja, demonen kanske försökte ta henne i sin kraft igen. Sen förde jag kvinnan till byn. Allt som allt tog detta nästan en timma vad jag efteråt kunnat beräkna.                       

 Husse lider episkt vansinne  ^W^ eller hur

 

BILDEN HÄR NEDAN REFECTARIUS LAURENTIUS ÄTER PIZZA I WISBY UNDER EN AV DE MÅNGA MEDELTIDSVECKORNA SOM TIMAT